Miss Cherry .

HAHAHAHAAHHA här är btw ett smakprov av vad jag håller på med just nu på grafiska XD
Ohyes.
Ni måste erkänna.
Stalio är skitsnygg :D

Jag har Grafisk illustration och jag äger världen.
Nej jag äger nog inte världen men nästan.
Jag och Kajsa pratade med Lorenz igår om att få mer tid till projektarbetet.
Och det fick vi!
En fet jävla sten lossnade från mitt bröst.
Så nu känns det lite lättare.


Imorrn blirne utgång med en massa klassm8s.
Kommer nog bli lite spännande :)
Sen på lördag så ska jag till Norsjö och sen följa Larryy till icas personalfest.
haha  lite mobbat men ja :P
Jag har lovat att följa med och jag tror det kommer att bli lite småkul.


Nu ska jag fortsätta att vara låtsasduktig.
För jag är klar och gör sånt här istället.


Hojtarolja!



Over And Out Let's Have A Party !

För ett år sedan:
Jag känner mig enormt positiv till det mesta.
Jag klarar av att köra en 2 dagars utan det minsta problem.
Jag är impulsiv och gör det jag känner för att göra.
Jag lever livet och njuter av varje sekund.
Känner inga som hellst bekymmer över nått.
Rosa moln överallt som jag svävar på för det mesta.

Idag:
Jag är trött nästan jämt.
Har ingen ork kvar i kroppen.
Känner mig stressad över allting.
Stressad över skolan och mitt sociala liv.
Jag saknar mig själv och känner mig krossad av all press som ligger över mig.
Sover ganska dåligt och drömmer ingenting längre.



Såhär ligger det fan till.
Jag skulle vilja vara överallt.
Kunna orka göra det och det och det.
Vara där och där och där.
Festa där, åka dit, klara skolan och vara social.
Men hej.
Jag orkar knappt ta mig ur sängen på morgonen.
Det känns som en pärs varje gång och en sten ligger på mitt bröst.
När jag väl fått mig upp och gått ut genom dörren så funkar det.
Men när jag väl kommer hem igen...
Så stänger jag av allting och lägger mig ner.
Lika trött som vanligt.

Det är inte såhär jag vill ha det.
Men nu är det så.
Och jag vet inte vad jag ska göra för att få allting att funka.
Saknar mig själv som jag var för ett år sen.
Men nu känns det som om den jag var då,
är inget annat än ett suddigt minne.


Så ursäkta mig för att jag inte pallar att göra allting som jag gjorde för ett år sen.
Förlåt mig så jävla mycket för att jag måste dra mig upp på morgonen.
Fara på skolan och le.
Göra uppgifterna vi får på ett halvdant sätt när jag egentligen skulle vilja göra dom bäst och få MVG i ALLT!
För att sen komma hem, äta och sedan gå och lägga sig av utmattning.


Nej just nu känns inte saker och ting bra.
Men jag är väldigt glad över att Alle är den som förstår mig mest när det gäller det här ämnet.
Att han tröstar mig när jag är nere.
Och ligger där vid min sida och säger att allting kommer att lösa sig till slut.
Just det lilla är jag så tacksam över.
Eftersom det inte är någon annan som riktigt förstår eller vill veta.




Såhär ligger det till.
Jag orkar bara inte.




Over And Out, Listen For Once What I Got To Say !